Provisorium

Sålde huset av ekonomiska skäl; vågade inte ha kvar utgifterna eftersom jag inte visste - och fortfarande inte vet - när eller om jag någonsin kommer att få ett jobb igen.

Foto: http://www.fotoakuten.se/

Det är en lättnad att slippa oron för de oväntade stora utgifter som kan följa med att äga ett hus. Så då blev det en vanlig hyreslägenhet istället. Men ännu har jag inte riktigt vågat flytta in helt.

Älskar att göra det vackert omkring mej.
Har bott i lägenheten mer än ett år; men vet inte om jag kommer att ha råd att bo kvar.
Eller om jag måste byta än en gång - till en lägenhet som är mindre - och billigare än den här.

Så även om jag har ganska fint i min lägenhet; så vågar jag inte bli alltför fäst vid den.
Det är nog därför vissa saker inte kommit på plats ännu.
Ett par tavlor har fått stå i garderoben i evigheter; utan att ha spikats upp.
Två vackra vävda bonader som jag alltid haft i mitt sovrum; och vilat ögonen på när jag ska somna; eller just vaknat; ligger fortfarande hopvikta.

För att jag inte vet om jag kan bo kvar!!!
Det är ångestfyllt.

Idag spikade jag i alla fall upp en av de två tavlor som stått i garderoben.
Känner dubbla känslor inför förändringen.
Om det beror på att tavlan inte pryder sin plats; eller om det beror på att den pryder hallen alltför väl; och därmed ökar min rädsla för att jag ska bli tvungen att slita mej härifrån; har jag ännu inte lyckats reda ut för mej själv.

Arbetslöshetsdepression?

Nu har mer än halva sommaren gått; och jag har fortfarande inte känt någon sommarlycka.
Får höra det ena tjoandet efter det andra från människor som säger att dom njuter; av sina stugor, av fester, musikfestivaler...

Själv går jag i en värld som bara känns grå, grå, grå...
Ibland känns det som att jag inte finns.

Att inte ha ett arbete att gå till gör att man sjunker som en sten ner i ett träsk av passivitet.
Så mycket som borde ha kunnat göras när tiden aldrig tar slut; men ingenting blir gjort på grund av en förlamande ekonomisk oro; och ett totalt förlorat självförtroende.

Går in på Arbetsförmedlingens hemsida för att se vilka lediga arbeten det finns.
Räknar bort det ena efter det andra; för att jag plötsligt inte kan se någon enda kompetens hos mej själv.
Varken personlig eller professionell.
Nu inser jag vad människor uttryckt när de sagt att frånvaro från arbetsmarknaden innebär just det; ett tappat självförtroende.
Ett nästan ödelagt självförtroende.

Min sommar blommar sannerligen inte i skir grönska.
Den gör bara ont!!




















Foto: www.Fotoakuten.se

Jag känner mej som flickan med solstickorna som står utanför ett kyligt grått hus och längtar in i den trivsel och gemenskap som tycks finnas bakom de pyntade fönstren.

Välstädat

Den som vill se positivt på livet får söka efter små, små knappt blänkande skärvor.
En riktigt positiv sida av arbetslösheten är att jag numera för det mesta har både välstädat och väldiskat här hemma.
En annan lockande sida med att vara arbetslös är att arbetslösheten öppnar så många spännande möjligheter att byta bana i livet.
Jag skulle så gärna vilja arbeta på en båt.
Eller som biståndsarbetare.
Eller på restaurang.
Det är sanslöst spännande att tänka på alla möjligheter som öppnar sig.




















Om det bara inte var så svårt att få jobben.
Tills vidare försöker jag räkna ut hur mycket jag får kvar att leva på - när hyra, försäkringar, telefon, a-kassa, el med mera är betalt.
Jag får nog se till att klara mat och övrigt på sisådär 1 500 kronor.

Rotfyllningen i en av mina tänder är fortfarande preliminär - sedan ett år tillbaka.
Tuggade sönder ytterligare en tand för att par månader sedan.
Tack och lov; så är även det en kindtand; så det syns inte att den numera bara är halv.

Har svårt att bestämma mej för vart jag skulle vilja flytta.
Bara till Stockholm?
Eller kanske till Norge - för att rensa fisk?
Eller ska jag bara ge mej ut och plocka blåbär eller lingon?
Inkomster från bärplockning är ju dessutom skattefria upp till en viss nivå.

Japp, det kollar jag imorgon.
Månne går det att plocka ihop till en rotfyllning?

Jagad

Har känt mej jagad. Därför har jag nu lämnat min ursprungliga blogg och skaffat mig en anonym.

Först häromdagen insåg jag att den person som jagat mej är sjuk.

Jag började läsa om den diagnos som han talat om att han har. Hur har jag kunnat undgå att förstå?

Han har ju till och med berättat om sin psykiska diagnos. Men han har - utifrån sin sjukdom - haft en sådan förmåga att bortförklara saker; att till och med jag låtit mej manipuleras.

Egentligen är det här ett drama; på hög thrillernivå; men idag njuter jag främst av att kunna skriva utan att förföljas in i min själ och vardag.